Idetta inlägget kommer jag berätta om etapp fyra som är sträckan mot högsta punkten på glaciären ca 2 500 meter över havet. Högsta punkten kallas ofta ”summit” eller ”top ice”.

Etapp 4 – mot högsta punkten; summit / ”top ice”

Dag 14. Dagen innan blev som jag redan beskrivit fyra av deltagna hämtade med helikopter och vi var nu bara tre expeditionsdeltagare kvar i teamet. Även idag var det fortfarande väldigt mycket vind. Vi hoppades att det skulle mojna men det blev faktisk sämre under dagen. Vi gick därför bara i tre timmar. På grund av vinden fick vi gå i fläkt-formation för att skydda varandra. Eftersom det var fullkomlig white-out blev man sjösjuk av att gå. En märklig känsla som jag aldrig känt av tidigare på skidor. Eftersom vi nu låg efter schema för expeditionen bestämde vi att ifall vinden mojnade så skulle vi fortsätta gå. Det gjorde den inte… Först kl. 21 avtog vinden men vi bestämde oss för att gå vidare först nästa dag.

Under natten till dag 15 hade vinden tilltagit igen. Vi fick därför avvakta ända till kl. 12 för att se om vinden avtog. Då hade vi tyvärr inget val längre så vi rev lägret och gick vidare ändå. En av oss tre fick rejäla problem och jag fick igen ta ca 10 kg extra bagage, inte roligt i den starka vinden. Eftersom det var plusgrader och stark vind var vi genomvåta efter dagens 7 etapper.

Dag 16 vaknade jag till fint väder. Med 9 etapper i fint väder går det undan – första dagen med ca 3 mils distans bakom oss. Vi är nu på 2 300 meters höjd, bara ca 200 höjdmeter kvar till summit. Dagen blev en rejäl motivationsboost.

Det goda vädret höll i sig även dag 17. En ny nio-etappers dag och igen ca 3 mil avverkat. Vi fortsätter hålla högt tempo. Ytterligare 100 höjdmeter dessutom och bara 100 höjdmeter kvar till top ice.

Dag 18 blev nog den bästa dagen av alla. Vindstilla, sol och minus sex grader fram till lunch, därefter tilltagande vind men nu medvind. Väldigt skönt! Efter etapp 7 nådde vi summit, eller top ice. 2 500 höjdmeter och över 30 mil bakom oss, det var en stor milstolpe att nå. I pausen fick vi dåliga nyheter om att en stark storm är på väg. Vi bestämde oss för att gå så långt som möjligt för att komma undan ovädret som nog var starkast på hög höjd. Vi lyckades inte med det. Vi fick därför, efter nio etapper, bygga dubbla vindskydd och räkna med senare avmarsch nästa dag. I tältet läste jag ett brev jag hade haft med mig från min kära Lotta och det var något av det finaste jag har läst. Man blir rätt så känslosam efter allt slit med pulkor, vind och kyla under flera veckor så jag grät i några minuter efter att jag läst brevet. Utan tvekan turens höjdpunkt hitintills. Dessutom var det inte många dagar kvar nu, allt kändes plötsligt lättare.