Som jag har berättat om tidigare delas en korsning över Grönland med skidor och pulka in i flera etapper. I detta inlägg kommer jag berätta om etapp tre som är den långa sträckan över inlandsisen fram till den enda byggnaden man ser under hela expeditionen, den nedlagde amerikanske radarstationen Dye II.

Etapp 3 – inlandsisen

Dag tre, vaknade kl. 07 och följde vanliga rutiner; värma upp fyra liter vatten per person (vattnet var redan förberett kvällen innan men värms upp igen), ta på kläder (börjar med sköna dun- och fotpåsar men i övrigt beklädning för marsch), personligt underhåll (solskydd, borsta tänderna etc.), därefter ut och riva tältet och till slut packa pulkorna inför dagens etapper. Det var väldigt mycket vind på morgonen så det var ganska jobbigt att kommunicera med varandra men vi hann bli klara med allt innan avmarsch kl. 09. Eftersom vinden kom nästan rakt emot marschriktningen tog jag på balaklava med mun- och nässkydd och slalomglasögon. Vid andra pausen var vindstyrkan ca 20 m/s (nästan storm) och en av oss höll på att mista sin dunjacka. Det hade inte varit bra… Vi gick på kompasskurs 147 grader eftersom vi fick vika för en spricka i glaciären tidigare under dagen. Vi gick rakt emot vinden hela dagen och med heltäckande ansiktsskydd. Mot slutet av dagen, när vi etablerade tältlägret, hade vinden mojnat något så det gick ganska snabbt att få upp tältet. På morgonen hade vi rullat ihop tältet med stängerna i, så nu var det bara att rulla ut det igen. Smart! Idag satte vi två pulkor i vindriktningen som vindskydd, dagen innan byggde vi skyddet med snöblock. Efter middagen fick jag förfrågan om jag kunde ta fem kg av en annan deltagares packning. Och det gjorde jag…

Natten till dag 4 sov jag rätt så bra, jag vaknade kanske 2 – 3 timmar av att det var för varmt i sovsäcken eller för att jag var kissnödig. Men jag sov mer än tillräckligt. Som vanligt värmde vi upp våra 8 litrar vatten, åt frukost, och tog på marschkläderna. Jag sover vanligtvis i kalsonger och ett helt set med lager 1. På överkroppen har jag lager 1 och 2, lager två är ull. På fötterna antingen tjocka sockar eller inget, beroende på hur kallt det är i tältet. Innan jag lämnar tältet tar jag på två par tunna tekniska strumpor med fuktspärr (plastpåse) mellan strumporna. Därefter tar jag på skalbyxan och skaljackan. Nu är det dags att ta på skidpjäxorna. Jag har snörningen så löst som möjligt och tar damaskerna (gaitors) helt upp till knäna. Till sist tar jag på dunjackan. Därefter hänger jag vantarna på armarna och stänger Arctic beddingen (detta är en speciell lösning för långa expeditioner, i en Arctic bedding finns allt det som du behöver av personlig utrustning i tältet; sovsäck, personliga hygien-artiklar, ficklampa etc. – mycket praktisk att ha allt på ett ställe). På väg ut ur tältet tar jag med mig ryggsäcken och min Arctic bedding. När tältlådan (med bensinbrännare och kokkärl) och Arctic bedding är monterade på pulkan är det dags att riva tältet. Vi börjar alltid bakerst och arbetar oss mot vindriktningen. Stängerna får vara kvar, vi tar bara ut ca 1/3 av stången och viker den delen över stången som fortfarande sitter kvar i tältet. Väl framme vid de främsta skidorna som man satt fast som ankring i tältstropparna lägger vi tältet i en skidpåse. Därefter river vi eventuella vindskydd och därefter monterar vi skidpåsen med tältet på pulkan. Nu är det dags att ta på skidorna, av med dunjackan som stroppas fast i ena pulkan, ta på pulkadraget och slutligen på med ryggsäcken.

Idag upptäckte jag att ena skidstaven var sönder, låset till remmen hade lossnat och låg djupt nere i snön någonstans. Inte bra! Jag fick snabbt försöka reparera den med elektrotejp som jag alltid har i ryggsäcken – och lyckades med det. I dag blåste det en stark föhnvind (en speciell sorts varm vind) från söder så vi hade ingen sikt överhuvudtaget. Jag gick med solglasögon men borde haft på mig slalomglasögonen. Dessutom hade jag för tunna handskar i den extrema vinden. Eftersom det var +1 grader Celsius så blev allt väldigt vått, handskar, kläder etc. Vinden ökade utöver dagen och vid etapp fyra var den nog halv storm (ca. 20 m/s). Även om klockan bara var 14 och vi ännu hade många etapper kvar fick vi slå läger för natten. Nu var det en riktig utmaning men som tur har vi redan goda rutiner. Vi bygger omedelbart vindskydd av snöblock. Även om blocken bara skall flyttas två meter kan jag inte se vart de ska. Men ändå får vi ganska snabbt upp vindskyddet. Tältet går också snabbt att få upp. Vi tar fram morgondagens mat från pulkan, fyller bensinflaskorna och börjar laga lunchen. Därefter lägger vi oss och sover till ca kl. 20. Då förbereder vi allt vatten till nästa dag och två timmar senare tar vi kvällen. Jag ligger och ser alla mina våta kläder i taket och hoppas de är lite torrare imorgon.

Dag 5 vaknade vi kl. 06.45 och gjorde våra vanliga rutiner; koka vatten, ta på kläderna, fuktspärr i skorna, riva tältet och klargöra pulkorna. Idag skulle vi gå 7 etapper. Vi gick igen på kurs 147 grader, en kurs vi skall hålla helt till Dye II, den nerlagda radarstationen. Idag var jag som vanligt i jättegod form. Vid lunchtid såg vi en Halo (det är som en stor ljus ring runt solen) något jag aldrig tidigare sett vad jag minns. Det var en riktigt spektakulär syn. Tidigare på dagen såg vi även regnbågen. Väldig konstig när allt är vitt. När vi kom fram till lägret vid 17-tiden presenterade jag en överraskning till de andra deltagarna, en flaska lakritsshot som jag dedikerade som en födelsedagshälsning på min mors 88-årsdag. Alla ställde sig upp och sade högt ”gratulerar med dagen Margit” och skålade i shots-glas. Allt filmades! Sedan etablerade vi lägret och kokade vatten. Kl. 19 möttes vi alla för gemensam middag, eftersom vädret var rätt okej för att kunna sitta ute. Mycket trevligt.

Under natten till dag 6 var det en väldig kraftig vind, troligtvis hård kuling. Vinden var så stark att det behövdes fyra personer för att riva tältet. Men snabba var vi. Jag fick gå med heltäckande ansiktsmask och slalomglasögon samt skaljackans hätta. Ändå var det kallt. Vinden piskade på under hela dagen i 45 graders vinkel mot marschriktningen. Efter 8 etapper etablerade vi läger och då var det nästan vindstilla men temperaturen hade sjunkit till minus 13 grader.

När vi vaknade dag sju var vinden fortfarande svag. Planen idag var att gå 8 etapper. Detta blev en fantastisk marschdag eftersom vi nu fick den svaga vinden i ryggen, samt att det blev riktigt varmt och skönt med 5 plusgrader under dagen.

Efter en väldigt kall natt med temperatur under minus 20 var jag trött när det var dags att gå upp. Jag sov inte mycket under natten eftersom jag ständigt fick röra på mig för att hålla värmen i sovsäcken. På morgonen fick jag igen en förfrågan om jag kunde ta ca 10 kg utrustning från en annan deltagare som var sliten, igen sade jag ja. Nu var pulkorna tyngre än någonsin.

Natten till dag nio sov jag inte alls. Även om jag hade på mig två lager långa underkläder, en tjock ulltröja och tjocka ullsockar, mössa och vantar frös jag. Temperaturen var minus 30 grader under natten. På morgonen var det dessutom hård kuling vilket innebar en effektiv temperatur på ca. minus 50 grader! Skorna var så kalla att jag inte kunde känna mina tår. För första gången gick jag med två lager under skalbyxorna. Och det behövdes verkligen i motvinden och kylan. Dessutom är det ett antal av deltagarna som inte kan eller vill gå främst därför blir det en extra belastning på oss andra som måste gå i front. Så har det varit hela vägen…. Detta är första dagen som jag inte har någon extra packning att dra men jag känner faktisk ingen skillnad pga. den kraftiga motvinden. Vid etapp fyra ser vi ett annat expeditionsgäng som berättar att de inväntar helikopterevakuering för en av deras deltagare som inte orkar ta sig vidare. Vi lämnar efter kort tid och några minuter senare kommer en stor Sea King helikopter flygande över oss. Väldigt tråkigt för personen som fick lämna men spännande för oss att möta andra efter så många dagars ”isolering” på glaciären. Vi går färre etapper än planerat idag för att många är slitna pga. vinden, samt att vinden dessutom har börjat öka i styrka.

Jag vaknade utvilad på morgonen dag 10, skönt! Det var väldig fin temperatur i tältet så jag fick 10 timmars sammanhängande sömn. Men det blev (tyvärr) ännu en dag i kraftig motvind. Därför valde vi att inte gå mer än fyra etapper. Och tyvärr har vi dessutom via satellittelefon fått information att det väntas komma en storm under morgondagen.

Natten till dag 11 sov jag bara tre timmar. Det var riktigt kallt ute, och så också i tältet. En ny dag med kraftig motvind, kuling och rakt emot färdriktningen låg framför oss. Det gjorde det svårt för några i teamet och redan i första pausen var den en som informerade om att han inte orkade mer och behövde helikoptertransport för att ta sig ut. Det bestämdes dock att vi skulle gå till Dye II, den tidigare amerikanska radaranläggningen, och invänta helikoptertransport därifrån. Det innebar att jag igen fick ta mycket extra vikt i min pulka. Men det var lättare nu eftersom vi kunde se Dye II. Efter åtta etapper var vi nu ca 1 mil från Dye II. Det innebär att vi kommer att komma dit imorgon förmiddag.

Om jag sov dåligt förra natten så sov jag väldigt bra natten till dag 12. Som vanligt en dag med rejäl motvind, kuling styrka. Men idag skulle vi bara gå till Dye II så det var faktisk överkomligt. När vi kom dit efter fyra etapper etablerade vi tältlägret och gick på upptäcktsfärd inne i Dye II. Vilket ställe. Det ser ut som om man lämnade stället hastigt och lustigt 1988. Mat på tallrikarna etc. På Dye jobbade ca 45 personer för att varna om ev. inkommande missiler mot USA. Tre timmar senare, tillbaka i tältlägret, blev det riktigt dramatisk. Vi visste redan att en person skulle lämna med helikopter men efter diskussioner i teamet blev utfallet att hela fyra personer skulle följa med helikoptern ut.

Dagen efter, kl. 12, kom helikoptern, till en kostnad av 300 000 kronor och hämtade alla fyra. Innan dess hade vi förberett allt som skulle iväg med helikoptern, och packat tält och pulkor. När helikoptern hade lämnat var vi bara tre deltagare kvar och även om det var styv kuling så valde vi att gå vidare. Vinden tilltog och vid slutet av dagen var den i storms styrka. Då hade vi inget annat val än att etablera läger. Stämningen var låg, över halva teamet borta och ett fruktansvärt väder. Dessutom låg vi efter schemat.