Dag 3


Dag tre, 4 januari och tur igen - fint väder med sol lätt gömd i dimma. Som jag berättade i slutet av förra inlägget så började guiden och jag smida planer för en forcerad bestigning. Planen var nu att ta sig till toppen av Kilimanjaro redan dag tre! För att lyckas med detta skulle vi starta klättringen kl. 06.30 på morgonen för att kunna hinna från Horombo Hut (3 720 höjdmeter) till toppen Uhuru Peak (5 895 höjdmeter) och ner igen till Kibo (4 720 höjdmeter) innan mörkrets inbrott ca. kl. 19. Detta innebar en sträcka på 15 kilometer och 2 175 höjdmeter. Larmet hade ställts på kl. 05.30 och efter en snabb toalett, frukost (igen, aptiten på topp), solkräm på, en halv Diamox och tankning av vatten 3 liter. Idag ändrade jag klädseln eftersom det var kyligt på morgonen, ca 0 grader. Jag bytte ut joggingskorna mot riktiga vandringskängor, fortsatte med Soft Shell vandringsbyxorna, heltäckande lager ett på överkroppen i merinoull och fleecejacka över denna. Lite för kallt första timmen men därefter perfekt klädsel. Guiden och jag hade beslutat att snabbt och effektivt ta oss till Kibo, äta lunch och därefter besluta om topp-attacken. Vi var klara med lunchen ca kl. 11.50 och jag mådde jättebra. Beslutet var att omedelbart påbörja sista sträckan. Jag valde att fortsätta med samma kläder men nu även med solglasögon och dessutom ta med stor vinterjacka, tjockare byxa, balaklava, fleecevantar och tjockare vantar i den lätta ryggsäcken. Pannlampa, kamera och annat fanns redan i ryggsäcken (se eget efterföljande inlägg om utrustningen). Bäraren hade förberett fyra liter vatten som jag också tog med mig. Guiden menade att tre liter var tillräckligt men jag kände att jag skulle behöva mer.

Kl. 12 samma dag (dag 3) började vi toppattacken. Vädret och hälsan var fortfarande perfekt så jag kände att detta skulle gå vägen. Nu var det verkligen pole pole och det gick väldigt sakta framåt. Men det kändes bra ändå. 4 800 höjdmeter blev sakta men säkert till 4 900 och därefter 5 000 meter. Vi mötte hela tiden klättrare på väg ner i otroligt dåligt skick som gjorde att min respekt för sista höjdmetrarna steg avsevärt.

Och boom, plötsligt sköljde det över mig på 5 000 höjdmeter. En enorm smärta i magen. Jag var säker på att det var lunchen som var dålig men guiden övertygade mig om att det var höjdsjuka. Tillsammans kom vi överens om att nu ta en hel diamox (250 mg). Men det blev ingen bättring. Då förstod jag att nu kommer det att bli en kamp att ta sig till toppen. Här ångrade att jag att jag inte hade valt att acklimatisera mig bättre på vägen upp….

Vägen vidare var att gå i tio minuter, därefter vila i ca tre minuter. Varje gång vi stannade så lade jag mig raklång med huvudet lågt och benen högt. Det kändes som att smärtorna avtog då. Jag försökte även att kräkas men lyckades inget vidare med det. Min enda glädje var att jag aldrig fick ont i huvudet som annars är ett vanligt symptom, det var bara magen som strulade till det. Och att jag åtminstone klarade att ta till mig den vätska jag drack.

De negativa tankarna tog över i mitt huvud. Inställningen började nu vända till att jag inte skulle lyckas. Men guiden slet mig vidare och pratade med mig hela tiden: Bara några minuter kvar till Gillmans Point (5 685m) så får du åtminstone diplom för att ha bestigit Kilimanjaro. Och så fortsatte det. Sanningen var den att jag gick i minst en timme innan jag kom till Gillmans. När vi väl var där sa han att nu är det bara 45 minuter och mest neröver till Stella Point (5 756m). Och på så sätt lyckades jag med det också! Och väl där insåg jag att inget skulle kunna hindra mig från att nå toppen, Uhuru Peak på 5 895m. Och nu började jag faktisk kunna njuta av den fantastiska omgivningen; snö, sol, glaciärer, oändlig vy över Tanzania och Kenya och toppen inom synhåll.

När jag väl nådde toppen kl. 17.15 var jag helt slut. Då hade jag gått sammanhängande i nästan 12 timmar i väldigt tunn luft och nått toppen på världens högsta fritt stående berg. Jag bedömer att det är den tredje mest fysiska utmaningen jag någonsin har gjort. Jag var så trött och hade så ont i magen att den glädje jag trodde jag skulle känna därmed uteblev och jag kände ingen glädje på toppen, bara en längtan efter att komma till lägre höjd och mer syre. Vi tog snabbt några bilder och inom fem minuter var vi på väg ner igen. Min vision av toppen hade varit att jag skulle gråta floder när jag väl var där, men jag hade absolut inga sådana känslor.

Första glädjen jag kände var när jag kom ner till Gilmans point igen. Då kände jag verkligen att det nu blev lättare. Varje meter neråt kändes faktiskt som en lättnad. Men nu kom mörkret snabbt – och nu gällde det att snabbt ta sig till Kibo på 4 720 meters höjd. Vi kom dit ungefär kl. 20 efter ca 2,5 timmars väldigt snabb nerstigning. Och då var till och med magsmärtorna borta. Men jag orkade fortfarande inte ta till mig mat, bara vatten. Bäraren, som hade stannat kvar på Kibo, välkomnade mig som vanligt med varmt vatten och duffelbagen. Därefter enligt vanlig rutin, middag och hygien. Middagen orkade jag som sagt inte röra, så därefter snabb hygien och i säng. Jag somnade som en sten den kvällen. Nu började jag äntligen känna lite glädje över att ha varit på toppen!

Dag 4


Guiden och jag önskade att ta oss ner till Marangu gate så snabbt som möjligt. Vi valde därför att stå upp kl. 06.00. Därefter frukost (jag orkade fortfarande inget annat än vatten), hygien och solskydd, lade lunchpåsen i ryggsäcken och fylla på vattenreservoaren (3 liter). Jag valde att gå i samma kläder som jag började gå med dag 3; riktiga vandringskängor, vandringsbyxorna, heltäckande lager ett i merino ull på överkroppen och fleecejacka över denna, keps och solglasögon. Lite för kallt första timmen men därefter perfekt klädsel under första delen av nerstigningen. Jag tog inte längre Diamox mot höjdsjukan men började nu enligt ordination ta malaria-tabletter. Anledningen till att jag inte tagit dessa tidigare var för att de kan göra att man inte mår så bra och det är det sista man behöver vid klättringen, plus att det inte finns några myggor på berget. Först när man kommer ner i ordinarie terräng.

Kl. 07 var vi igång och vi körde på i ett brutalt tempo utan pauser. Först ca 2 timmar ner till Horombo Hut på 3 720 m där vi hade ca 30 minuters paus. Nu började jag bli hungrig och jag tog lite av lunchpåsen under denna första pausen. Nu kom även värmen så därefter bytte jag om till shorts och t-skjorta (samma som dag ett).

Därefter fortsatte vi racet mot gaten, nästa stopp var Mandara Hut på 2 720 m. Det tog oss mindre än 2 timmar att ta sig dit. Ny paus, men kortare. Och snart var vi på väg mot Marangu gate igen. Sista sträckan på 8 km avklarade vi på mindre än 2 timmar och Kl. 13.10 var vi vid gaten. Guiden berättade att han aldrig – på sina över 100 turar – hade gjort en snabbare nedstigning. Bra eller dåligt, det var skönt att vara klar. På mindre än 18 timmar (inklusive många timmars sömn) hade vi tagit oss ner från 5 895 meter till ca 1 600 meter. Och det kändes i benen.

Vid Marangu gate registrerade vi oss vid gaten och mottog diplomen som guiden senare lite mer officiellt skulle överräcka mig. Det tog ca en timme innan transporten var redo att åka tillbaka till hotellet i Moshi igen. Själva restiden tillbaka var ca 90 minuter. Och glädjen över att ha klarat utmaningen började bli starkare och starkare.

Springlands, hotellet i Moshi som jag bodde på, var som vanligt effektivt. Jag blev snabbt tilldelat ett rum och en bärare tog mitt bagage till rummet. Kort därefter mötte jag guiden igen och vi utväxlade mejladresser och han överlämnade diplomen till mig lite mer officiellt. Sedan var det dags att överlämna tips till honom och bäraren, jag valde att ge ca 2 000 kronor i lokal valuta (Tzs). Jag fick lita på att han delade med sig av detta till bäraren.

Efter en riktigt varm skön dusch vilade jag lite på sängen innan middagen började kl. 19.30. Och nu började aptiten återvända för fullt. Livet kändes plötsligt väldigt bra. Jag somnade tidigt efter middagen.